Artiklar
02 juli 2018

Forskare kluvna till tredje uppgiften

Robert Östling är en ovanligt synlig forskare. Han står bakom bloggen Ekonomistas, är aktiv på Twitter och i andra medier. Det gör honom till en flitig utövare av forskningens tredje uppgift, att sprida sin kunskap.

En forskares första uppgift är att forska, den andra att utbilda. Enligt lag ska dock även högskolor och universitet dela med sig av sina rön, som en sorts kunskapsåterbäring till det omgivande samhället.
Denna tredje uppgift prioriteras inte av alla forskare, men en person som är mycket aktiv är Robert Östling vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet. Sedan tio år är han en av de drivande bakom bloggen Ekonomistas.
 Vi vill gärna vägleda medborgarna i det offentliga samtalet, till exempel då forskarna kommer fram till olika resultat, eller drar olika slutsatser utifrån snarlika resultat. Där kan vi som neutral part resonera kring varför ena forskaren kom fram till en sak, och en annan till något annat, säger Robert Östling.
Han och de övriga bakom Ekonomistas utnämndes 2017 till Årets ekonomisvenskar av tidningen Fokus med motiveringen att de ”visar att det går att trotsa polarisering, faktaresistens och rädsla för oönskade sanningar”.
 Det är bra om folk i allmänhet förstår att vetenskapen är en ständigt pågående diskussion och inte en absolut sanning. I media hänvisas ofta till att ”forskare visar”, men mycket forskning är inte särskilt tillförlitlig. Vi vill hjälpa till att värdera resultaten.

Inga akademiska meriter
Arbetet med Ekonomistas sker ideellt och ger inga akademiska meriter.
 Ändå vill jag inte påstå att vi som driver bloggen är mer ansvarstagande än andra forskare. Vi tycker att det är roligt. Det är till stor del en läggningsfråga, och alla har inte samma drivkraft. Men det är frustrerande att inte den expertis som finns märks mer i samhället. Mycket kunskap på universiteten stannar ju inom fyra väggar, vilket är synd.
Robert Östling konstaterar att situationen skulle förändras om det i forskningssammanhang ställdes högre formella krav på att utföra den tredje uppgiften.
 Ändå är jag inte säker på att det är rätt väg att gå. Det finns ju ett värde i att forskare ägnar sig åt det de är bra på. Om de inte tycker att kunskapsspridning är roligt, ja, då är det bättre att de ägnar sig helt åt sin forskning.
Den tredje uppgiften fyller en speciell funktion just inom samhällsforskningen, menar Robert Östling:
 Forskningen måste ju på något sätt komma till användning. Den ska ut. Inom exempelvis medicin kommer forskningen mer naturligt till användning för läkemedelsbolag och inom vården. För samhällsvetenskapliga forskning finns inte samma naturliga kanaler. I stället finns det en tendens att samhällsvetenskaplig forskning bara förs fram när den ger stöd för en viss ståndpunkt.

Journalister bör vara kritiska
Hanteringen av forskning i media är viktig i samband med den tredje uppgiften.
 En del forskare klagar på att journalister är okunniga, att de själva blir felciterade eller vinklade på ett felaktigt sätt. Det gäller dock att ha förståelse för olika roller. Journalister ska hitta intressanta vinklar, de måste tänka på publiken.
Forskaren kan själv motverka direkta felaktigheter.
 För att undvika att bli felciterad kan man be att få läsa citaten i förväg, och sedan återkoppla snabbt.
Generellt är dock journalister ganska snälla mot forskare, menar Robert Östling.
 De är sällan kritiska. Men ibland skulle det vara klargörande om journalister oftare ställde en enkel fråga som ”vad bygger du det på?”, eftersom det förekommer att forskare blandar ihop vad de själv tycker och vad deras forskning egentligen innehåller, säger han.
 Forskaren kan beskriva om slutsatserna baseras på allmän förståelse, en teoretisk modell, en mängd olika teorier eller empiriska studier. Rent vetenskapligt står randomiserade kontrollstudier högst upp i hierarkin och löst tyckande längst ned.
Att journalister ska kunna ifrågasätta metoderna på djupet är att begära för mycket, menar han.
 De flesta svenska journalister arbetar så brett att de inte kan vara insatta i detalj i varje ämne. Men visst förekommer det ambitiösa upplägg. Vetenskapsradion skickar till exempel ibland ut publicerade vetenskapliga artiklar till andra forskare för en bedömning innan de uppmärksammar ämnet.
Ibland kan kritiken mot forskning bli missriktad. Han lyfter upp exemplet med en migrationsforskares medverkan i en uppmärksammad nyhetssändning.
 Forskarens avsikter ifrågasattes och misstänkliggjordes i direktsändning av en ideologiskt färgad debattör. Man skulle aldrig göra så med en klimatforskare, att ställa honom mot en klimatskeptiker, menar Robert Östling.
För journalister upplevs logiken i akademiska texter som omvänd. Slutsatsen kommer längt bak, medan en journalistisk text börjar med det viktigaste. Vore det inte enkelt för forskare att sätta en sammanfattning i början?
 Jo, i och för sig. Men en bra redaktör kan ju hantera det. Ett exempel är tidskriften Kvartal, som publicerar långa essäer från forskare och underlättar för läsaren genom att sammanfatta resultaten i en punktform.

Begriplighet underlättar
Generellt tycker inte Robert Östling att det är något problem att vara lättillgänglig utan att göra avkall på seriositeten i sina egna texter.
- Det beror lite på vad man skriver om, men oftast är det inte så svårt att formulera sig. Jag tycker snarare att det kan underlätta. När jag anstränger mig att skriva utan facktermer blir det tydligare vad som är viktigt och inte. Jag kan själv bli misstänksam om det är något jag inte kan formulera på begriplig svenska och fundera över om något brister i tankegången, säger han.
- Samtidigt måste faktiskt inte allt vara tillgängligt för alla. På Ekonomistas har vi ibland svårtillgängligt material, men vi ser det inte som ett problem.
Innan texter publiceras på bloggen läses de av övriga Ekonomistas-skribenter, som kan upptäcka svagheter i resonemangen. Där finns också kommentarsfält.
- Vi går dock igenom och godkänner allt som läggs ut. Nivån varierar mycket, men vi har högt kvalificerade personer som läser oss. Har man fel i något så får man reda på det i kommentarsfältet. En del forskardiskussioner har dock flyttat ut på Facebook eller Twitter, som inte fanns när Ekonomistas startade.

Fokus på få forskare
Vid sidan av Kvartal nämner Robert Östling den statsvetenskapliga bloggen Politologerna som ett intressant forum. Han har under 2017 själv medverkat i nättidningen Curie, som ges ut av Vetenskapsrådet.
 Jag tycker att svenska samhällsvetare och nationalekonomer totalt sett syns ganska mycket. Fokus ligger dock på ett fåtal personer, när det egentligen finns många fler röster.
Det finns också mindre synliga sätt att sprida kunskap än framträdanden i media.
 Mycket värdefull input kommer från forskare via vetenskapliga råd, referensgrupper, utredningar etc. Många forskare ställer upp som experter utan att det syns utåt.

Bild: Erik Lindqvist & Robert Östling

Forskar om förmögenheter
Robert Östlings egen forskning är inte alltid direkt kopplad till de inlägg han gör på Ekonomistas och i andra kanaler.
 Jag är intresserad av väldigt många områden, vilket i och för sig också avspeglar sig i min forskning. Basen är nationalekonomi, men jag arbetar även med ämnen som spelteori, statsvetenskap, finansiell ekonomi, hälsofrågor, arbetsmarknad etc.
Han arbetar nu med ett forskningsprojekt som är finansierat av Ragnar Söderbergs stiftelse. Projektledare är Erik Lindqvist. Även David Cesarini medverkar.
 Man brukar ju säga att det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig, och i vår forskning studerar bland annat de bakomliggande orsakssambanden mellan rikedom och hälsa. Leder verkligen rikedom till bättre hälsa och högre utbildning?
Projektet bygger vidare på gruppens tidigare arbete, som utgår från ett omfattande material kring lotterivinnare.
– Temat är förmögenhetsbildning på lång sikt, också över generationer. Vi arbetar vidare med samma lotterivinnare som nu kopplas till nya data.
En värdefull aspekt av grundmaterialet är att det gör det möjligt att arbeta med en randomiserad kontrollgrupp på ett sätt som ligger nära läkemedelsforskningens klassiska kontrollgrupp som får sockerpiller.
 Det är standardparadigmet för att kunna skilja mellan orsak och verkan. Vår version är att jämföra två grupper som spelat på samma lotteri samma månad, varav den ena vinner och den andra inte, säger Robert Östling.
 Vi är inne i ett stort arbete och har avslutat ett par uppsatser. Nu går vi vidare med nya frågeställningar.
 

 

Läs mer om forskningsprojektet Wealth accumulation over the life cycle and between generations

Text: Anneli Kamlin
Bild: Tobias Björkgren